Blogg

För ett par månader sedan var det en våg av terrorhandlingar i Kenya. Bland annat så inträffade en sådan i den närmaste större staden från vårt hotell, Mtwapa. Vid en gudstjänst på ett torg där vi brukar gå omkring kastade någon in en granat bland gudstjänstbesökarna. Ett antal personer dog omedelbart. Bland de skadade fanns bland annat en ung pojke. Han fördes till ett sjukhus där han avled efter två dygn.

För något år sedan instiftade man en ny grundlag i Kenya som säger att sjukhusen är tvungna att ta emot akutpatienter. Hade inte den nya lagen funnits är det inte säkert att han hade släppts in på sjukhuset. Vi följde dagspressen väldigt noga efter dessa händelser och en dag fanns där en intervju med den omkomne pojkens far. Han var helt förkrossad. Inte för att han miste sin son utan för att han fått en sjukhusräkning på c:a 1200 kronor. För dessa människor är detta en helt ouppnåelig summa och han visste inte vad han skulle ta sig till. Fortsättningen känner vi inte till.


A few months ago there was a wave of terrorist acts in Kenya. Among others occurred one in the closest major city from our hotel, Mtwapa. During a worship service on a square where we usually go around someone threw a grenade among worshipers. A number of people died immediately. Among the injured there was a young boy. He was taken to a hospital where he died after two days.


A few years ago a new constitution was established in Kenya which says that hospitals are forced to accept emergency patients. Had not been to the new law, it is not certain that he had been admitted in the hospital. We followed the newspapers very carefully about these events and one day there was an interview with the dead boy's father. He was completely devastated. Not because he lost his son, but because he received a hospital bill of about 1200 crowns. For these people, this is a completely unattainable sum of money and he did not know what he would do. The rest of this story we are unaware of.

En morgon åkte vi som vi ofta gör ut för att träffa barnen i den skola där vi har de flesta fadderbarnen. När vi kom in på skolgården såg vi att så gott som alla barnen var samlade i en enda klunga där. Vi förstod genast att något speciellt hade hänt. När vi kom fram till klungan såg vi en pappa som bar sin 6-åriga flicka i famnen. Vi frågade vad som hade hänt och fick då beskedet att flickan hade ramlat i samband med lek och skadat sig i armen.

Att så var fallet var inte svårt att konstatera eftersom en benpipa som hade gått av buktade ut skinnet på armen. Vi gick då fram och talade med pappan som bar flickan. Han hade kallats till skolan och anlänt dit strax före oss. Det som förvånade oss väldigt mycket var att inte ett ljud hördes från flickan. När vi frågade pappan: ”Varför gråter hon inte? Det måste göra fruktansvärt ont!” fick vi till svar: ”Hon kan kontrollera sin kropp”.

Som tur var hade flickan fadderföräldrar i Tyskland. Skolans ledning kontaktade dessa och de skickade pengar så att hon kunde få sjukhusvård. Ett par dagar senare var hon tillbaka i skolan med gipsad arm. Förmodligen hade vi hjälpt till om vi hade fått en förfrågan. Om inte vi heller hade varit där vågar vi inte tänka på vad som hänt. Tyvärr hade det nog inte funnits någon möjlighet till läkarvård. Kanske någon Bushdoctor hade kunnat göra en insats för en billig penning.

* * *

SELF-CONTROLL

One morning we went as we often do to meet the children in the school where we have most of sponsor kids. When we got to the playground, we saw that almost all the children were gathered in a single group there. We knew right away that something special had happened. When we came to the crowd, we saw a father carrying his 6-year-old girl in his arms. We asked what had happened and were then told that the girl had fallen in the game and hurt herself in the arm.

That this was the case was not difficult to observe because a bone shaft was sticking of the skin of the arm. We went back and talked to the father who carried the girl. He had been called to the school and arrived there just before us. What surprised us very much was that not a sound was heard from the girl. When we asked his father, "Why isn't she crying? It must make a terrible pain!" we got the answer: "She can control her body."

Luckily the girl sponsor parents were in Germany. The school management contacted them and they sent money so she could get medical care. A few days later she was back in school with a cast. Probably we had helped if we had been asked. If, we either had not been there, we dare not think of what would happen. Unfortunately, it would probably have been no opportunity for medical attention. Maybe someone Bush Doctor could do something for a small fee.

* * *

Vi hade fått ett antal tusen kronor av en förening för att ge till ett barnhem i Kenya. Genom en av hotellets personal fick vi möjlighet att åka och besöka detta barnhem som har övergivna barn. Föräldrarna har av olika anledningar inte haft möjlighet att ta hand om sina små.

Vi tog en lokalbuss 7-8 km via ett oroligt område där det råder stor risk för rån för att komma från hotellet till barnhemmet. Där träffade vi föreståndarinnan som hade en 2½ månad baby i famnen. Hans namn är Jeremiah.

Historien bakom Jeremiah är att han föddes c:a 2 dagar innan julafton av en mycket ung kvinna som inte kunde ta hand om honom. Hon hade planerat att gå till ett stort varuhus där bara rika männinskor kan shoppa, så hon gick dit just innan affären öppnades. Där stod några och väntade på att dörrarna skulle slås upp. Hon gick snabbt fram till en kvinna, lämnade över babyn och sprang gråtande därifrån.

Vad skulle denna kvinna göra? Det blev uppståndelse runt henne för vad skulle hon göra ? Hon fick ett råd att lämna babyn till ett barnhem och det fanns en person som hjälpte henne med det. När de kom till barnhemmet var föreståndarinnan tveksam om att ta emot en nyfödd eftersom hon inte hade ekonomi att köpa mat till honom. Hon tog ändå emot honom och gav honom potatismos utblandat med vatten.

Han var mycket späd och vi såg att han var undernärd. Dessutom hade han feber och infekterade ögon. Vi berättade att vi fått pengar som vi skulle hjälpa barn på ett barnhem med och vi frågade om vi fick köpa mjölkersättning och nappflaska. En burk som kostar 60 kronor skulle räcka i 5-6 dagar så därför handlade vi så det skulle räcka några månader. Efter 2 veckor besökte vi honom och då åt han med förtjusning sin mjölkersättning och han höll i flaskan och vi kunde se att han såg friskare ut.

Efter 7 månader var det dags att åka till Kenya igen och vi ville besöka barnhemmet och Jeremiah. Till vår förvåning kom han och gick mot oss bara 11 månader gammal.

Föreståndarinnan sa, ni har räddat hans liv.

* * *

JEREMIAH

We have got several thousand crowns of an associacion to give to an orphanage in Kenya. Through one of the hotel staff we were able to go and visit the orphanage who have abandoned children. Parents could not because of various reasons be able to take care of their children.

We travelled a local bus 7-8 km through a dangerous area with a high risk of robbery to get from the hotel to the orphanage. There we met the matron who had a 2½ months old baby in her arms. His name was Jeremiah.

The story behind Jeremiah is that he was born about 2 days before Christmas by a very young woman who could not take care of him. She had planned to go to a large department store, where only rich people can shop, so she went there just before the store opened. There were some people standing and waiting for the doors to open. She quickly went up to a woman, handed over the baby and ran crying away from there.

What could this woman do? There was rush around her about what she would do with the baby. She was given an advice to leave the baby to an orphanage and there was a person who helped her with it. When they came to the orphanage the matron was hesitant about accepting a newborn because she did not have the finances to buy food for him. She took him anyway and gave him mashed potatoes mixed with water.

He was very weak and we saw that he was malnourished. Moreover, he had a fever and infected eyes. We told that we had money we could help children at an orphanage with and we asked if we could buy milk and bottle. One tin of milk that costs 60 crowns would be enough for 5-6 days so therefore we bought so much so it could be enough for the next  few months. During our visit two weeks later we could see he ate his milk with delight, holding his bottle and we could see that he looked healthier.

After 7 months, it was time to go to Kenya again and we wanted to visit the orphanage and Jeremiah. To our surprise, he came out and went towards us - 11 months old.

Matron said, 'You have saved his life!'

* * *

En morgon när vi som vi brukar göra tog en promenad på stranden nedanför vårt hotell upptäckte vi plötsligt att en ung kvinna gick framför oss. När vi passerade henne såg vi att hon såg mycket bekymrad ut. Hon sa något till oss så vi stannade till och undrade vad hon ville.

Hon berättade att hon för tre dagar sedan hade blivit tagen av polisen och att hon sedan dess hade suttit inlåst på polisstationen.

Eftersom vi såg att hon var förtvivlad frågade vi inte vilket brott hon hade begått. Det är också vanligt i Kenya att folk blir omhändertagna av polisen även efter smärre förseelser.

Hon fortsatte sin berättelse med att tala om att hon hade en några månader gammal dotter hemma som hon inte visste hur hon hade klarat sig medan hon suttit på polisstationen.

Hennes stora bekymmer var nu hur hon skulle ta sig hem till dottern då hon inte hade några pengar till bussavgiften. Som tur var hade jag, Göran, en s.k. beachbox runt halsen innehållande kenyansk valuta motsvarande c:a tio kronor. Jag gav henne sedeln då vi insåg att hon befann sig i en mycket svår situation.

Hon blev mycket glad och tackade för detta.

Vi lämnade henne och fortsatte vår promenad i riktning mot vårt hotell. När vi hade gått omkring ett hundra meter vände vi oss om för att se vart hon tagit vägen. Döm om vår förvåning när vi inte kunde se henne på stranden.

Till saken hör att stranden kantas på ena sidan av privata villor med höga stängsel och ibland även vaktade av hundar och på den andra sidan av Indiska Oceanen.

Det var omöjligt för henne att ta sig åt något av hållen. Hon hade bara försvunnit.

* * *

THE GUARDIAN ANGEL?

One morning when we usually take a walk on the beach below our hotel, we discovered that a young woman walked in front of us. As we passed, we could see she looked very worried. She said something to us so we stopped and asked what she wanted.

She told us that three days ago was she taken by the police and that she had since been locked up at the police station.

Since we saw that she was in despair, we did not ask what crime she had committed. It is also common in Kenya that people are taken by the police, even after minor offenses.

She continued her story by saying that she had a few months old daughter at home that she did not know how she was while her mother sat in the police station.

Her main concern now was how she would get home to her daughter when she had no money for the bus . Luckily Göran had, , a so called beachbox around his neck containing Kenyan currency - approximately ten crowns. Göran gave her the banknote as we realized that she was in a very difficult situation.

She was very happy and thanked for that.

We left her and continued our walk towards our hotel. When we had gone about a hundred meters we turned around to see where she had gone. Imagine our surprise when we could not see her on the beach.

The thing is that the beach is lined on one side of private villas with high fences and sometimes guarded by dogs and on the other side of the Indian Ocean.

It was impossible for her to get to any direction. She has just disappeared.

* * *

"Our scouting to Tanga

When we were on our journey inside of the bus we ate alot of things such as snacks, cakes and soft drinks. After finishing eating we slept and we put off our shoes. In the morning at about 6.30 we were already in the forest near the Indian Ocean.

We took our things and we put them in our tent. Not only the journey was fine but we had killed a wild animal, which was hyena on the road. It was a wonderful place it was no attraction of wild animals. It was not a compitition but it was a leisure camp. food, campfee and accomodation it was there and everything. When we need something from outside we tell our patrol-leader. We were not allowed to leave the compound. We had our friends there who came from our country and the same location which is Mtwapa.We use to love them after roll they became enemies. Because we as scout of Mikanjuni we became the first position.

Regards,

Fred"

Lite fakta om familjen som denna berättelse handlar om. Föräldrarna i denna familjen har 4 egna barn och dessutom har de tagit hand om 4 föräldralösa barn 3 flickor och 1 pojke.

En förfrågan från denna familj kom i juli att den 12-årige föräldralöse pojken skulle få möjlighet att åka på ett scoutläger i november till Tanzania därför att han var en av de 3 bästa eleverna i skolan. Familjen är mycket fattig så det var omöjligt att han skulle komma med.

Vi tyckte det var positivt att han är intresserad av scoutliv och allt det innebär, så vi lovade att stå för kostnaderna c:a 800 kronor för 10 dagar, pass, scoutkläder, skor, ryggsäck, fickpengar m.m. I november när vi kom till Kenya åkte vi till Mombasa för att köpa alla tillhörigheter han behövde till lägret. När vi ändå var i stan skulle vi köpa böcker till familjens barn och då gick vi till bokaffären.

Jag frågade honom om han ville ha en bok att läsa - det fanns böcker om blommor, bilar och seriefigurer men han skakade på huvudet och ville fortsätta leta på hyllorna för han ville ju ha en. Det tog ganska lång tid men jag sa att du har tid på dej så vi väntar tills du är klar. Efter en stund till kom han mot mej och såg så nöjd ut och sa nu har jag hittat den. Får jag den, sa han? Jag svarade: det är klart att du får den.

Han hade bibeln i handen, det var den han letat efter.

* * *

SCOUT CAMP

Some facts about the family that this story is about. The parents in this family has four children of her own, and they tak care of four orphans, three girls and one boy.

A request from the family arrived in July if the 12-year-old orphan boy could have the opportunity to go on a scout camp in november to Tanzania because he was one of the three best students in the school. The family is very poor, so it was impossible that he might take part in the camp.

We thought it was positive that he is interested in scouting and all that it means, so we promised to cover the costs about 800 swedish crowns for 10 days, a passport, scout clothing, shoes, backpack, pocket money, etc. In november when we came to Kenya, we went to Mombasa to buy all the things he needed for the camp. While we were in town buying books for the children of the family we went to the bookstore.

I asked him if he wanted a book to read - there were books on flowers, cars, and cartoon characters, but he shook his head and wished keep looking on the shelves because he wanted to have one. It took quite a long time but I said "You can take your time and we will wait until you are finished". After a while he came to me and looked so pleased and said "Now I've found it!". "May I get it?", he asked. I said "Of course you can get it".

He had the Bible in his hand, it was the one he was looking for.

* * *

Vi vill nu återge en historia som Suleiman berättade för oss när vi träffades förra gången:

Detta utspelades under tiden han var anställd på vårt hotell. En dag hade han lyckats få ihop så mycket pengar att han hade råd att köpa mat så att familjen kunde äta på kvällen. När maten var uppäten räknade han ut hur mycket pengar han hade kvar. Det visade sig vara omräknat till svensk valuta c:a 5 kr. Bröd till morgondagens frukost för 6 personer skulle kosta c:a 10 kr. Han sa då till sin hustru att i morgon ska jag gå ner till torget och se om jag kan hitta någon snäll torggumma som jag kan köpa för 10 kr bröd av och få tillåtelse att betala 5 kr vid ett senare tillfälle.

På morgonen dagen därpå gick han runt på torget och försökte hitta någon gumma som såg snäll ut som han kunde göra affärer med.

Då dök plötsligt en vän till honom upp och sa: Har du några pengar att låna till mig, för i går hade jag inga pengar så jag kunde inte ge familjen något att äta?

Suleiman tänkte: Den här familjen hade inte något att äta igår medan vi kunde äta oss mätta. Så han gav sina 5 kr till vännen och gick hem utan pengar och utan bröd.

Som slut på berättelsen berättade han att han aldrig fått så mycket dricks på jobbet som den dagen...

We now want to share a story that Suleiman told us when we met last time:

This took place while he was employed at our hotel. One day, he had managed to put together so much money that he could afford to buy food so the family could eat in the evening. Once the food was eaten, he counted how much money he had left. It proved to be converted into Swedish currency about 5 swedish crowns . Bread for tomorrow's breakfast for six people would cost about 10 crowns. He then said to his wife "Tomorrow I'll go down to the square and see if I can find some nice lady that would sell bread worth 10 crowns and that could wait for the remaining 5 crowns some time.".

In the morning the next day he walked around the square and tried to find some woman who looked kind as he could do business with.

Then suddenly his friend came up and said: "Do you have any money to lend to me, because yesterday I had no money so I could not give the family anything to eat?"

Suleiman thought: "This family had nothing to eat yesterday while we could eat our food." So he gave his 5 crowns to the friend and went home without money and without bread.

At the end of the story he told us that he never received so much tips at work the next day ...

För 10 år sedan träffade vi en man på vårt hotell som bl. a. jobbade med att bära gästernas väskor till deras rum. Vi fick väldigt god kontakt med honom eftersom han var mycket vänlig och hjälpte oss med en massa småsaker som gjorde vistelsen på hotellet bekvämare för oss.

Han berättade för oss att han hade 4 barn som han betalade skolgången för. Vid en snabb huvudräkning kom vi fram till att det han tjänade på hotellet i stort sett gick åt att bekosta barnens skolgång. Vi beslutade att hjälpa honom med utbildningen av en av hans döttrar.

Denna familj har blivit en av de familjer som står oss närmast idag.

För att ge en bild av hur livet är i Kenya vill jag ge en lite mer detaljerad bild av vad som har hänt familjen sedan vi träffades första gången.

Pappan, som heter Suleiman, berättade att han som ung var en mycket framstående fotbollsmålvakt på landslagsnivå. När högste chefen för hotellkedjan Sarova fick höra talas om honom såg han till att Suleiman anställdes på vårt hotell som tillhör Sarovakoncernen. Varje år utkämpades nämligen en prestigefylld fotbollsmatch mellan Sarovakoncernen och en annan stor hotellkedja som jag tyvärr har glömt namnet på. På detta sätt hade man sett till att man hade fått en målvakt av mycket hög klass.

C:a 3 år efter det att vi lärt känna Suleiman fick vi ett meddelande från honom att säkerhetstjänsten hade tagit honom och lett ut honom från hotellet och sagt till honom att aldrig mer sätta sin fot på hotellområdet. På grund av sin i sammanhanget höga ålder platsade han inte längre i fotbollslaget så hotellchefen valde att anställa någon annan till att överta Suleimans arbetsuppgifter. Detta blev ett hårt slag för familjen så man var tvungna att sälja huset som Suleiman själv hade byggt och flytta till ett litet rum i en by långt avlägset där de fortfarande bor. Man var även tvungna att sälja samtliga sängar och ligga på golvet.

Suleiman själv har varit arbetslös sedan detta hände. Frun kan tjäna någon krona ibland som hårfrisörska till grannarna.

Som framgår av detta lever familjen mycket fattigt trots att vi idag hjälper familjen med samtliga kostnader för utbildningen av tre av barnen.

* * *

SULEIMAN'S STORY

For 10 years ago, we met a man at our hotel which, among other things worked with carrying guests' bags to their rooms. We got very good contact with him because he was very friendly and helped us with a lot of little things that made the stay at the hotel more comfortable for us.

He told us that he had four children that he paid the school expenses for. After a quick mental calculation, we concluded that almost all the money he earned at the hotel went to pay for the children's school. We decided to help him with the education of one of his daughters.

This family has become one of the those who are closest to us today.

To give an idea of ​​how the life in Kenya looks like, I would give a little more detailed picture of what has happened to the family since we first met.

The father, named Suleiman, told me that he as a young man he was a very good goalkeeper of a football team playing on national level. When the chief of the hotel chain Sarova heard about him, he helped with that Suleiman was employed at our hotel. Every year a prestigious football match between Sarovakoncernen and another large hotel chain which I unfortunately forgot the name of, was played. In this way they had seen to it that the team had received a goalkeeper of a very high class.

Approximately three years after we got to know Suleiman we got a message from him that the security service had taken him and led him away and told him to never set foot on the premises. Because of relatively old age they said he was no longer on the football team and the manager chose to hire someone else to take over Suleiman's duties. This was a hard blow for the family so they had to sell the house Suleiman himself had built and move to a small room in a village far far away, where they still live. They also had to sell all beds and sleep on the floor.

Suleiman have been unemployed since this happened. The wife can earn a crown sometimes as a hairdresser for the neighbours.

The Suleiman's family live very poor despite the fact that we now help them with all costs for the training of three of the children.

* * *

I vår verksamhet är det skolornas ledning som bestämmer vilka barn som ska få gå i skolan. Det fanns 2 barn en flicka 4 år och en pojke 7 år med olika synfel som vi ville kolla upp. Vi beställde tid på ett stort sjukhus 6 mil från Utange Baptist School, det största sjukhuset i östra Kenya, och åkte tidigt en morgon tillsammans med flickans pappa, pojkens mamma och chefen för skolan.

Transporten av oss skedde med lokalbuss. Efter någon mil lutade sig pojken till Asta och sa att han var så hungrig och då stannade vi i Mombasa centrum och gick in på en liten bar som serverade te och bröd. Det som inte barnen åt upp fick de i ett papper som de kunde äta senare på dagen. Efter detta tog vi en annan lokalbuss och fortsatte till färjeläget och där fick vi stiga av och åka färja över sundet där det passerar de största båtar som finns i hela världen. Mombasa har den största hamnen i hela Östafrika.

Vi tog en ny lokalbuss och åkte några mil tills vi kom till sjukhuset. Efter att vi anmält vår ankomst fick vi sitta en liten stund. Sedan blev barnen kollade på 2 stationer av personal som noga gick igenom bokstäver på syntavla, färger och deras förståelse när de läste. Efter det blev de kallade till en kvinnlig volontärdoktor från England.



Hon fortsatte undersöknignen bland annat med att lysa i ögonen och konstaterade att pojken hade ingen syn på sitt högra öga. Mamman berättade då att när han var 3 år stod han under ett mangoträd när de högg ner frukterna och då lossnade en metallbit från den stora masheteskniven och hamnade i ögat. Det fanns ingen metall i ögat nu men det fanns inget liv i ögat. Hur skulle de reagera undrar man... Mamman upplevde en stor tacksamhet för att få veta hur det var, hon hade varit så ängslig och till pojken sa läkaren "Du kan inte bli astronaut inte pilot men en bra bilförare kan du bli, så bara var duktig i skolan!" Han blev så glad...

Vid undersökningen av flickan konstaterades att hon har 100% god syn på båda ögonen och var vindögd  men det skulle inte åtgärdas något för hennes del i nuläget. Vi gick till receptionen för att betala och fick ett kvitto på 150 Kenyanska shilling (15 kronor).

Resan tur och retur kostade cirka 120 kronor för oss 6. Som belöning fick barnen en stor påse godis vardera för att de varit så duktiga hela dagen. I kenyanernas kultur är de alltid sugna på godis både vuxna och barn eftersom de aldrig har möjlighet att köpa på grund av sin fattigdom, och nu fick de ta till familjen så alla fick smaka.

In our project, this is for the school management to decide which children should go to school. There were once two children - a girl four years old and a boy seven years old with different vision problems that we wanted to check up. We ordered time at a major hospital 60 km from Utange Baptist School, the largest hospital in eastern Kenya, and went early one morning along with the girl's father, the boy's mother and the principle of school.

We were transported be the local bus. After 10 km leaned the boy to Asta and said he was very hungry so when we stopped in Mombasa town center we went to a small bar that served tea and bread. All that the kids could not eat it up on the place colud get wraped in a paper to eat later during the day. After this, we took another local bus and went to the ferry station where we had to get off and take the ferry across the strait. There there are passing the largest boats that are found throughout the world. Mombasa is the largest port in the whole East Africa.

We took a new local bus until we got to the hospital. After we notified our arrival we had to sit for a little while. Then the children were checked at two stations by staff who carefully went through the letters on the eye chart, colors, and their understanding when they read. After that they were called to a female volunteer doctor from England.

She continued testing among other things, to shine in the eyes and found out that the boy had no vision in his right eye. The mother told me that when he was three years old he stood under a mango tree when they cut down the fruits, and then a piece of metal from the large knife got up in his eye. There was no metal in the eye now but there was no life in the eye either. How would they react to that we wondered...

The mother experienced a great gratitude to be told what the diagnosis was, she had been so anxious and to the boy the doctor said, "You can not become an astronaut, nor a pilot, but a good driver you may be, so just be good at school! " The boy was so happy...

The investigation of the girl revealed that she had 100% good vision in both eyes and was just squinting but it would not be possible to do anything for her part in the current situation. We went to the reception to pay and got a bill for 150 Kenyan shillings (15 crowns).

The round trip cost about 120 SEK for all six of us. As a reward the kids got a big bag of candies each for being so nice all day. In Kenya they are always hungry for sweets, both adults and children as they never have the opportunity to buy them because of their poverty, and now they could take sweets to their families so everyone could taste that.

Eftersom vi hade gjort en hel del semesterresor både i Europa och i Västindien och Thailand tidigare satt vi och bläddrade i resebrochyrer och funderade på vad vi skulle göra på semestern 1999. Vi beslutade oss för att åka på safari till Afrika eftersom vi inte visste någonting om den kontinenten. Vi är dessutom båda intresserade av djur.

Slumpen gjorde att vi bestämde oss för en paketresa med en veckas safari i Tanzania och en veckas rekreation på ett hotell på Bamburi Beach i Kenya. Till skillnad från många andra medresänärer låg vi inte kvar på en solstol vid en pool på hotellet om dagarna utan vi rörde oss utanför hotellet och träffade många människor som fortfarande är våra goda vänner. Vistelsen där den veckan gjorde att vi återvänt till Bamburi Beach ytterligare sexton gånger.


Since we have spent a lot of holidays in Europe, in the Caribbean and Thailand before, we sat down and went through the advertisments and thought about what we would do during our holiday 1999. We decided to go on a safari to Africa because we did not know anything about that continent. We are also both interested in animals.

By pure chance we decided for a package tour with one week safari in Tanzania and one week recreation at a hotel on Bamburi Beach in Kenya. Unlike many other tourists we were not lying on a lounger by the pool at the hotel during our stay, but we were moving around the hotel and met many people who has become our friends. Our stay there that week was the reason we returned to Bamburi Beach sixteen more times.