När vi startade vår hjälpverksamhet vid en skola i Kenya så var det fotvandring som gällde mellan vårt hotell och skolan. Promenaden tog närmare en och halv timma i varje riktning.

Efter det att vi lärt känna skolans ledning bättre startade vi intagning av elever. Vi valde inte själva ut vilka elever vi skulle erbjuda hjälp med skolkostnaderna. Det gjordes av skolans föreståndare.

Om vi till exempel önskade betala för tre flickor och tre pojkar tog han fram en lista på de mest behövande barnen.

När detta var gjort var det bara att bestämma en dag då vi skulle gå runt och besöka de olika hyddorna och bjuda in till skolundervisning.

Vi startade tidigt på morgonen och vandrade hela dagen eftersom skolan hade ett stort upptagningsområde.

Efter en tid tyckte vi att dessa promenader var mycket ansträngande i den höga temperaturen.

Vi övergick då till att hyra varsin cykel inklusive förare. Vissa cyklar var till och med utrustade med en transistorradio under sadeln så att om man så önskade kunde lyssna till musik under färden. Det visade sig vara en god ide eftersom det gick lätt att ta sig fram på detta sätt på de smala stigarna i bushen.

Efter en tid försvann cykelekipagen ur gatubilden och man erbjöd i stället transport med motorcyklar.

Vi använde oss en tid av detta transportsätt ända tills vi råkade ut för en olycka där vi båda blev skadade.

På senare tid har vi så gott som uteslutande övergått till att använda oss ett fordon som kallas tuk-tuk. Det är en trehjuling som närmast kan liknas vid en överbygd motorcykel och som kan ta max tre passagerare.

Detta fordon passar mycket bra till våra behov eftersom det kan ta sig fram där det knappast finns några vägar alls.

Att själv hyra ett fordon av något slag är totalt uteslutet dels på grund av den täta trafiken på de undermåliga vägarna och dels på grund av att det så gott som helt saknas vägskyltar och adresser i landet.


* * *
DIFFERENT MEANS OF TRANSPORT

When we started our help project at a school in Kenya, it was walking between our hotel and the school. The walk took almost one and half hour in each direction.

After we got to know the school's management better, we started admission of pupils. We did not choose ourselves which students we would offer help with school costs. It was made by the school manager.

If for example, we wanted to pay for three girls and three boys, he took out a list of the children most in needs.

When this was done, it was only to determine a date when we would go around and visit the various huts and invite to the school.

We started early in the morning and walked all day because the school had a large catchment area.

After a while, we thought that these walks were very exhausting in the high temperature.

We went then to rent bicycles including drivers. Some bikes were even equipped with a transistor radio under the seat so that if you wished you could listen to music while cycling. It proved to be a good idea because it was easy to get around in this way on the narrow paths in the bush.

After some time, disappeared bike crews from streets and they offered instead transport motorcycles.

We used a while this mean of transport until we got into an accident in which both of us were injured.

More recently, we have almost exclusively switched to use us a vehicle called tuk-tuk. It is a tricycle that can be likened to one of the rural motorcycle, which can take up to three passengers.

This vehicle is very well suited to our needs because it can move where there are hardly any roads at all.

Being able to rent a vehicle of any kind oneself is totally out of the question and because of the heavy traffic on the poor roads and partly because of the almost total absence of road signs and addresses in the country.

* * *